skriva av mig..
hade tänkt att skriva av mig lite.
det är inte mycket som är lätt här i livet när man är 19 och precis gått ut skolan.
helt plöstligt känner man sig som typ 30 och har värsta livskrisen..
här kommer några punkter i mitt liv som är lite extra tunga just nu:
*alla val man gör nu känns så livsviktiga och du måste tänka två gånger innan du gör.
vad ska du jobba med? när ska du flytta? vad vill du göra resten av ditt liv? kommer jag vara ensam resten av mitt liv?
*den där personen. jag trodde att du var borta från min hjärna, men tydligen inte. och jag kan inte riktigt fatta varför du är där, saknar jag dig, vill jag ha tillbaka dig, har jag inte kommit över dig? kan verkligen inte komma på vad det är. självklart tynger det i hjärtat att se dig med någon annan, att någon annan har min plats. Men jag tror jag saknar dig, du i person. den du var när du trösta mig, när du alltid lyssna, du som förstod, du som kände mig bäst.
ett samtal från dig där du frågar hur det är. att träffas, skratta, ha dig i mitt liv. jag saknar att ha dig i mitt liv. för nu känns det verkligen som att vi kommer inte få tillbaka nått vi hade, vi kommer inte få tillbaka den vänskapen vi hade. du är borta.
men jag önskar att vi en dag blir vuxna och kan ha en nyttig relation, en normal, för du betyder. du är en viktig del i mitt liv. skulle kunna sitta här i timmar och skriva om dig, för du har fuckat min hjärna.
men det jag vill är alltså att du ringer mig, frågar hur det är och säger "jag finns här, prata med mig".
*den andra personen. du har oxå fuckat min hjärna. du är galet speciell på ett sätt jag inte kan sätta fingret på.
och jag tycker förjävla synd om dig, jag önskar att det fanns nått jag kunde göra så du kunde få börja om, glömma henne, glömma allt du vart med om och börja om från ruta 1. du är värd det.
för jag ser egenom allt du gör, hur du beter dig, det du säger. jag vet att innerst inne är du en fin kille, du har så himla mycket att ge. du har ett stort hjärta och så himla mycket kärlek att ge, men du måste ge det till dom rätta personen. framför allt dig själv. du är värd så himla mycket. har inte känt dig så länge alls, men med tanke på att vi gått så himla fort fram så har jag hunnit se väldigt mycket av dig. och du kan, jag vet att du kan ta dig i kragen och sträcka på ryggen och säga "nu går jag vidare, nu lämnar jag det här och kollar aldrig mer tillbaka" men du måste våga. du måste våga släppa den du tror att du är. Och jag finns här, jag vill hjälpa dig. även fast jag inte kanske kan så vill jag försöka! men det verkar som att du inte vill. ibland känns det som att du inte ens vill prata med mig. och jag fattar inte vad jag gjort för fel. det låter ibland som att du tror att jag är hopplöst förälskad i dig och du är rädd att såra mig, men så är det inte. jag kände för dig, det gjorde jag. men vågade inte släppa in dig. men jag känner stark för dig, men inte på det sättet utan som dig som person. för du är en fin människa med en jävla massa otur i bagaget, men du är 19, du har hela livet på dig att ändra allt. för du vet ju att det kommer hända, men låt det hända nu. det är dags nu vännen. kämpa, och låt mig finnas där. låt mig vara din vägg, den du kan prata av dig med utan att få något speciellt svar, för ibland kan det vara skönt. jag kan vara den du kan ta ut din ilska på om jag vet att det hjälper. jag kan vara den som ringer och säger att allt kommer lösa sig, för jag vet att det kommer göra det.
*sghdfgshakas. det är så det känns i mitt huvud, när allt det här trycker på och snurrar i hjärnan så vet jag inte vart jag ska ta vägen. ibland känner jag bara för att lägga in mig på psyket för jag är rädd för mig själv. inte för att jag ska göra nått sånt men att min kropp ska orka kämpa. lyckan känns så otroligt långt härifrån just nu. Känner mig fulare än någonsin, känner mig tjock som ett hus, och det är inte likt mig. känner att jag borde gråta mer än vad jag gör, känna mer än vad jag gör. men jag stänger allt ute nu, skrattar åt det ist, för jag vet inte vad jag ska göra. jag vet inte hur jag ska leva, hur jag ska orka. orkar knappt prata eller vårda mina relationer jag har. orkar inte anstränga mig att försöka, för det känns som att jag kommer misslyckas. Jag känner att jag aldrig kommer räcka till för en kille, jag har inte det som krävs, för det blir alltid fel.
*kärlek. jag tror inte på kärlek längre. det kan inte finnas. det är in inbillning. du kanske träffar någon och tycker killen/tjejen är snygg eller trevlig och det väcks ett intresse, fine. men att man går runt och att det pirrar i magen och att man älskar någon, det är bara bullshit. du lär dig leva med en person, du får in en vana och du trivs. sen är du bara rädd att bli dumpad för det tar på självförtroendet så du gör allt för att få personen att stanna kvar. sen om du blir dumpad och är ledsen över det så är det bara för att du är rädd för livet utan den personen eftersom det vart en vana, det är en person du levt med ett tag. KÄRLEK är bullshit. och den killen som någonsin får mig att tro det igen, den lär vara gud.
jag avslutar nog här, för idag.
peace.