det han har gjort mot mig är oförlåtligt.
på ett sätt gjorde han mig en tjänst genom att lämna mig.
vissa stunder blir jag äcklad av tanken av honom,
andra stunder gråter jag över att han lämnat mig.

men jag kan inte fatta att jag inte kommer vakna upp bredvid han igen.
jag ser hans leende när han ligger och sträcker sig i sängen.
ser hans leende när han kollar in i mina ögon.

(måste ta en del pauser när jag skriver det här.
tårarna skymmer synen..)

vem fan ska få mig att skratta som han gjorde.
nu när jag sitter här i mitt rum så ser jag bara framför mig
när han dansar i mitt rum och välte ner te muggen.
jag skrattar till samtidigt som jag fäller en tår.

för mig går det inte att fatta att han inte finns där för mig längre.
ibland undrar jag om ens någonsin funnits där för mig.

men jag vill ändå känna hans fingrar på min kropp.
vill ändå att han kysser mig.
vill inte skämmas för att jag råkar kalla dig älskling.

vem fan ska jag somna bredvid, vem fan ska ligga och hålla om mig.
vem ska pussa mig hejdå när jag går till skolan.
vem ska nu säga att jag är vacker.

vi hade våra dåliga och bra stunder.
tydligen mer dåliga stunder än vad jag visste..

men han var ju mitt liv.
han var ju min framtid.
han var ju för fan min bästa vän!?

jag vill klia han på ryggen när han ligger på min mage.
(tvungen att ta en till pause och andas och torka bort mascaran från kinden)

jag vet, jag vet att vi hade det bra.
vi kunde ha blivit den bästa familjen ever!

våra framtids planer, vad händer med dom!?

VAR DU TVUNGEN ATT SUMPA DET VACKRA OCH UNDERBARA VI HADE.
VAR DU TVUNGEN ATT KASTA DET HÄR ÅT HELVETE!
KASTA DET SOM JAG VET ATT BÅDE DU OCH JAG MÅDDE SÅ JÄVLA BRA AV.
VAR DU TVUNGEN ATT KASTA IVÄG VÅR KÄRLEK, SOM SKULLE BLI EVIGT LÅNG.

det var ju du och jag mot världen,
du och jag i evighet,

var det värt det?